Jobbar idag, 21.02.2014. Nästa gång jag är på jobbet blir 21.04.2014. Två hela månader utan jobb. Två hela månader utan Norge.
Gårdagen gick åt till att packa ihop alla mina grejer och flytta över dem till Sandras bod. Det tog 3-4 timmar att få över allt. Snön yrde och det var blött och blåsigt. Optimal dag att flytta. Not. Jag orkar knappt lyfta mina armar nu. Var klar vid 1 igår så är relativt astrött idag. Försöker återuppliva kroppen (och knoppen) med kaffe, men känner att det ändå kan vara bra att förbli numb.
Det är jobbigt, jag ska inte försöka dölja det. Att flytta, att lämna sitt hem, det man är van vid och det man känner till. Att inte träffa vänner, familj, katten. Det är är bara två månader, lite mindre än det. Ändå blir jag röd i ögonen, får en klump i halsen och andas i små hack när jag tänker på att inte få krama Cessna på flera veckor. Tror det är en blandning av nervositet för att ha glömt nåt, att något ska gå fel och att man är helt ensam på andra sidan jorden. Folk frågar mig varför jag vill resa, eller flytta till Norge för den delen, när jag alltid mår så dåligt innan jag ska åka. Jag har spenderat flera semestrar med att gråta en vecka i sträck för att jag har hemlängtan. Men det är inte det att jag hatar det, att jag inte trivs eller att jag inte vill vara där. För jag vill ju testa nya saker, utvecklas, träffa nya människor och se nya platser. Jag vill göra allt det, det är inte svartvitt, inte så enkelt. Det har med trygghet att göra. Gör jag något jag tycker är kul, med personer jag litar på, är det ofta mindre problem. Men känslan kommer ändå, känslan som funnits med mig sen jag var liten. Den är svår att övervinna och jag kommer troligtvis aldrig besegra den alls. Men att ha flyttat till Norge själv är mitt egna bevis på att det går. Man kan inte hindra sig själv från att göra saker bara för att det är enklare att låta bli, men samtidigt kan man inte låtsas som att det inte är jobbigt. Jag grät hela dagen igår. Jag kommer antagligen att gråta när jag somnar hemma i Sverige ikväll, imorgon när jag somnar i Västerås och på söndag när jag somnar i Idre. Det är inget att göra åt det, det kommer hända oavsett hur glad och taggad jag är inför att resa med min bästa vän. Men att förlika sig med det, som en alkoholist, att veta att "ja, nu kommer det vara såhär, men det går över", det gör det hela så mycket enklare. Man ska inte skämmas för att man gråter, saknar och har känslor. Man ska ta sig igenom det, gråta ut allt, sakna det man behöver sakna och känna rädslan. Annars kan man aldrig lämna det.
Så, du som ber mig sluta gråta eller säger åt mig att inte resa om det nu är så "jävla jobbigt." Säg inte så, helt enkelt. Om du själv inte gråter, eller tycker det är jobbigt, då har det ingen aning om hur det är för mig. Men jag har det. Och detta är mitt sätt att ta mig igenom förändringar. Du får gärna komma med tips, om du någon gång råkar ut för det själv.
