Jag har en vän. En vän som ofta får höra att hon svävar uppe bland molnen, att hon borde lugna ner sig, inte dras med i varje tanke, varje känsla. Vara lite mer logisk, klartänkt, inte överalltsamtidigt. Inte springa tvåhundra kilometer i timmen med varje tanke, inte fastna vid detaljer, inte försvinna iväg. Tänk inte så mycket hela tiden.
Vi är ganska lika hon och jag. Vi blir engagerade, exalterade, uppslukade av det vi har framför oss här och nu. Vi oroar oss, grubblar och funderar. Vi sjunker in i det så mycket att omvärlden försvinner. Vi kan vara här och nu så totalt och fullkomligt att det är det enda som betyder något, trots allt som vanligtvis finns i tankarna. Som borde finnas. Och hur underbart är inte det?
Att alltid vara realist, tänka sig före och "lugna ner sig" är sånt som matas och mals för oss, egenskaper som sägs vara viktiga. Och visst försöker vi göra det ibland. Lugna ner oss. Slipa ner kanterna, inte flyga så högt, inte sjunka så långt ner. Vara lite mer lagom, inte göra en så stor grej av saker. Sådärmittemmellanhelatiden. Men jag hade inte velat byta ut dessa toppar och dalar, hade aldrig velat bli den som inte känner något. En som aldrig försöker, som inte känner bubblet i magen i tid och otid, som inte vågar skratta åt sina egna skämt fastän ingen annan bryr sig. Jag kan inte skämmas för att jag gråter åt sorgliga reklamfilmer, tar låttexter på blodigt allvar eller blir generad av en enda blinkning. För att kunna ryckas med i sina känslor är det viktigaste som finns. Det härligaste och det hemskaste som finns. Det som lär oss mest om oss själva. För hur vet vi vad som verkligen är på riktigt om allting alltid är sådär lagom?
Heart - Crazy on you
Wild man's world is cryin' in pain
What you gonna do when everybody's insane
So afraid of one who's so afraid of you
What you gonna do, ohh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar