vi börjar såhär... Från början alltså...
Då hon tog mod till sig och...
Det var en lördag, den 24 Mars, då hon tog mod till sig och ringde. Hennes hjärta slog snabbt, hennes kinder hetade, hennes händer fumlade. Hon upprepade vad hon skulle säga. Hon fäste blicken på en punkt på väggen. Men ingen svarade. Hon ringde igenmen ingen svarade.Nästa dag prövade hon igen. Hennes hjärta slog snabbt, pulsen ökade, det svartnade för hennes ögon. Ingen svarade. Hon blev lugnare, kunde andas igen. Hon var på väg att lägga på luren när hon hörde en mansröst säga efternamnet som var så bekannt för henne. Hon mumlade fram namnet på pojken hon ville prata med, namnet på den pojke hon älskade, namnet på den person hon skulle ge allt för. hon trodde inte det var sant när han efter lång tid tog luren och sa hej. Hon trodde inte det var sant när hon frågade om de skulle göra något tillsammans någon dag. Han mumlade fram ett ja. Hon frågade "ska jag komma hem till dig nån dag, så kan vi se på film... Eller nåt..." Han svarade att ja det blir bra. Han sa att hon kunde komma hem till honom på lördag. Hon sa att hon skulle ringa honom så att de skulle bestämma en mer exakt tid.Hon trodde att hon skulle dö av längtan till lördag. Hon trodde att hon skulle dö av nervositet, tänk om hon inte vågade, tänk omhon skulle frysa fast på hans trappa innan hon skulle knacka på, tänk om alla i hans familj var hemma, tänk om hon skulle spilla läsk i soffan. Tänk om...
2007-jun-01 @ 07:15
16 Mars - dagen för ingen förändring
Hennes ben darrade, hennes händer var svettiga, hennes röst var inte att lita på. Hon såg honom där, sitta med en av sina vänner vid bordet där borta. Det var fredag, sista dagen innan hon skulle praoa. Det skulle vara så perfekt nu, om hon bara vågade. Men det var så mycket människor omkroing dem. Hon måste göra det nu. Måste...Hon förberedde sig på att han skulle säga nej, hon hade tänkt ut det så bra. Sa han nej skulle hon kunna hämta sig under veckan hon slapp se honom. Hon skulle inte behöva ha honom nära sig när det var som värst. Men det blev ändå så fel.Hon gick fram till hans bord, sa "kan jag få prata med dig?"De gick en bit men han gick så långsamt så hon kände sig tvungen att stanna. Hon tittade på honom, mötte hans ögon, men såg snabbt ner igen. "Eeh... Jo... Gillar du mig?" Hon såg på honom, han såg ut att inte veta vad han skulle svara. Ändå sa han snabbt "jaa, lite."Vaa???? Hörde hon rätt? Sa han att han gillade henne? Sa han verkligen det? Hon tittade på honom, visste plötsligt inte vad hon skulle säga. "Men... Ehh... Ah men vi kan ju göra nåt nån dag.. Typ se på nån film eller nåt..."Han nickade, de gick lite från varandra. "Ah, men... Hejdå, då..."Hon snubblade baklänges och gick motsin nästa lektion. HAHAHHAHAHHA han sa att han gillade henne! HAn tyckte faktiskt om hene! Hon kanske skulle få honom, trots allt! Hon var så otroligt glad, hon flög genom skolans koridorer och alla som frågade henne, alla som såg att hon var glad, de berättade hon för. De sa till varför hon var så glad. Det borde hon kanske inte ha gjort...
2007-maj-31 @ 08:55
Före 16 Mars
Hon trodde inte att han gillade henne. Men de tittade ju på varandra ibland, små korta ögonmöten som var så underbara at hon höll på att svimma. Hon försökte prata med honom men kom inte längre än till "hej", hon fick hans nummer från en sida på internet men han svarade inte, hon fick hans msn men han var aldrig inne. Hon blev galen av att inte få veta, hon blev galen av allt hon ville säga men inte kunde visa. Hon kunde inte fortsätta vanda i ovisshetens land så hon bestämde sig: Nu ska jag fråga honom, nu ska jag säga alt, nu ska jag få veta. Men det fick hon inte, allt han gav henne var en dröm och ett hjärta med grus i.
2007-maj-31 @ 08:44
Om 16 Mars 2007
Ja jag tänkte då berätta historien om en pojke och en flicka... De var kära i varandra, tror alla iallafall... Flickan älskade pojken så otroligt mycket, men hon vsste inte vad pojken tyckte om henne. En dag gick hon fram till pojken och sa "gillar du mig?" Pojken tittade ner i marken och svarade "ja, lite". flickan trodde inte sina öron och stammade fram att de skulle höras av och göra något nån dag.
2007-maj-31 @ 08:36
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar