Ur Jag vill inte dø, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein, s. 32-33.
(Gud, Gud, Gud. Gud har varit vældigt tyst på sistone. Gud tenderar att bete sig precis som alla andra (mæn). Han drar sig unan, førsvninner och gør sig otillgænglig nær man behøver honom som mest. Jo, jag kan førstå det dær. Ångestfyllda mænniskor ær inte særskilt underhållande. Sjælvupptagna darrande spøken. Men Gud? borde inte åtminstone han orka lyssna? Ær det inte det som liksom ær hans grej? Att orka? Att finnas? Nåden och barmhærigheten och den grænsløsa kærleken? Ja jag tænker >> han<< om Gud, trots all feministteologisk smørja jag læst och undervisat. Det ær næmligen det ultimata beviset på Guds kønstillhørighet før mig - hans Stora Gudomliga Kuk - att han gør så hær. Øverger mig nær jag behøver honom som allra mest. Nær jag skriker hans namn slår han døvørat till. Han slutar ringa mig. Han søker inte længre mitt sællskap. Han svarar inte nær han ser mitt nummer på displayen. Han øppnar inte mina mail. Kanske slænger han dem utan att ha læst dem. Han vet ju redan vad jag skrivit. Han ær ju allvetande. Och fast han ser att han har tjugosju missade samtal från mig så ringer han inte upp, den jæveln. Roar sig med någon som ær mer underhållande. Han ær upptagen >>men sæg något efter pipet<<. Jag ær førbrukad. Så gør mæn. Så gør Gud. Hence - God is Male.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar