Ensamhet 2.0

I förrgår när jag gick ner med en maskin tvätt i vår mörka, kalla källare slog något mig: Jag är inte längre rädd för att vara ensam. Det är faktiskt lite gött.

Jag vet inte om det är Asienresan, att ha bott i större eller mindre kollektiv de senaste två åren, eller helt enkelt att jag numera har Cessna hos mig som har fått mig att helt ändra syn. Innan (läs för en månad sen) kunde jag knappt vara hemma ensam en dag utan var tvungen att göra något, träffa någon varje dag för att inte riskera att gå runt i lägenheten själv. Nu, efter några intensiva veckor där jag knappt varit ensam en sekund av dygnet, känns det ganska skönt att inte ha hela kvällen inplanerad. Att gå runt hemma, ensam, lyssna på musik, läsa en bok eller bara gosa med Cessna är så skönt och avslappnande. Och inte alls läskigt. Jag har alltid tyckt att tvåsamhet är bättre än självständighet, när det kommer till att bo och vara hemma och hitta på saker. Men nu finns det faktiskt saker jag helst gör ensam. Åtminstone en, men en väldigt stark sådan. Att köra bil, i solsken med rutorna nedvevade och hög musik på, det vill jag göra ensam. Helt ensam. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag tycker att människor som vill vara ensamma ibland är konstiga, jag har bara aldrig förstått det. Men grejen är nog att såna saker som jag vill göra med andra, som att se film eller shoppa, det är sånt som jag normal inte gör, utan jag måste ha någon som drar med mig och säger "det är okej att se på film istället för att städa eller tvätta eller träna." Jag tror det har lite med det att göra också. Och helt enkelt att det är roligare att vara flera.

Men inte alltid.