Last day at work (again)

Så har den kommit. Efter tre månader är jag här igen. Min sista dag på jobbet. För andra (eller tredje) gången. Det är såklart trist. Jag är så kass på sånt här. Vill nästan bara spola fram till måndag så att allt är klart och jag slipper sitta och vara nere över att jag ska åka. För, jag vet ju att det är nu det är som mest jobbigt. Och det blir bättre sen... Jag har ställt mig frågan om vad det är som är jobbigast. Att börja skolan, att flytta, att sluta jobbet eller att sommarlovet är slut? Svaret är lite av allt, men egentligen bara en sak: Att jag nu inte KAN göra det jag gör nu när jag vill. Jag saknar vardagen. Att vara i Oslo hela tiden, att ha all tid i världen och att inte ha någon tidsbegränsning. Visserligen har hela denna sommar varit en enda tidsbegränsning, men ändå. Det kännas tungt att veta att jag inte kommer kunna vara här mer än några dagar åt gången. Att de personer jag vill träffa här, enbart kommer kunna vara runt mig i max 4 dagar. Ett fåtal gånger om året. Japp. Pessimisten har talat. Man vill ha det man inte har och inte kan få. Dessutom blir det inte samma sak att komma hit på besök.

Det blir aldrig det...