"Jag brukade tro att du var min största kärlek, den som gjort mig mest ont. Sen insåg jag att jag var livrädd för människor redan innan jag träffade dig"
Jag undrar om du förstår hur du har skapat mig, hur du har format mig.
Jag har så mycket att säga men ingenting kommer ut
Är inte arg, inte ledsen eller besviken, saker och ting är som de är
Men hur kunde du? Hur kunde du själv göra det du är mest rädd för?
Jag vet att det är svårt, jag tror jag är den som bäst förstår hur du kände
Och det är ju just det
Förstår du att din rädsla följde med mig?
Att allt du försökt rymma från hann ikapp allt i din omgivning
Jag borde vara den du vill skydda, men jag blev en av dem du vände ryggen åt
Du gjorde det för att rädda dig själv, men hur skulle jag ha kunnat såra dig?
Misstag, lärdomar, du var ung, jag vet jag vet
Jag har också gjort en del av dina misstag
Men jag stod åtminstone kvar, jag rymde aldrig helt, jag försökte gottgöra det jag gjort
Du kan inte ens prata om det
Jag tror det är det. Att du inte inser själv, eller bara inte låtsas om det
Du har aldrig bett om förlåtelse, aldrig förklarat, aldrig visat hur man tar sig ur den där rädslan
Om det är någon som kan hjälpa mig är det du, du som vet hur ont det gör
Och det är det som skrämmer mig mest. Att jag ska bli precis som du
Att jag ska lämna märken som aldrig går bort
Lisa Ekdahl - Du var inte där för mig
Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
Där såg jag dig - leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag - att jag misstagit mig
Du var inte där för mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar