Vargen blåser, frustar och blåser.
"Jag skall för evigt blåsa tills taket på ditt hus faller ihop. Sedan ska jag äta dig levande och tugga på ditt hjärta. Jag ska låta dig plågas tills du inte minns vad lycka är, jag ska vattna dina tårar och föda din ångest. Jag skall skrika rakt in i dina tankar tills du inte längre orkar tänka själv. Jag ska ta över dig men inte låta dig glömma. Jag ska skära dina känslor i tusen och tusen bitar. Och när jag är klar kommer du vara ett tomt skal av ingenting."
Grisen svarar sorgset:
Jag går igenom detta varje gång hon ser på mig, varje gång hon inte säger de orden jag vill höra. Jag dör varje morgon jag vaknar utan hennes andetag mot min hals. Varje gång hon inte ler men också varje gång hon ler eftersom jag inte vet varför. Mina tankar har ingen fri vilja. Jag kan inte kontrollera anledningen till varför mitt hjärta slår. Jag är ensam varje dag hon inte är hos mig. Den enda anledningen till varför jag kämpar för mitt liv är hoppet om att kanske få minnas hennes ögon, hennes underbara röst och sättet hon pratar på. Allt jag ber om är en dröm som kan fylla mig med glädje. En ljuvlig död utan känslor vore den vackraste av drömfångare att hänga ovanför min säng.
Roger pratade om de tre grisarna och vargen idag. Jag började tänka på denna text...
Hade tänkt skriva om den lite, fast glömde hur det var jag hade tänkt... Grisen har det iallafall bättre nu. Men vargen smyger fortfarande omkring i skogen, väntar på rätt tillfälle att kravla sig ned genom skorstenen.
"Men jag ska elda!
Jag ska elda som om vore jag på Nordpolen, jag ska låta lågorna slicka din päls, låta de äta dig hungrigt och ropande.
Så som du slet i mitt hjärta skall elden slita din gråa klädsel
Jag skall aldrig glömma, jag skall aldrig förlåta det du gjorde mig, de sår du födde. Jag ska minnas att aldrig falla så hårt igen. Jag ska aldrig lita på en varg igen.
Jag ska aldrig lämna min fästning av dubbelt stål."
X
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar