Jag brukar säga att jag har lätt för att prata om saker
Jag kan prata om allt
Hur många hemligheter har jag? Inte många. Det finns någon som vet nästan allt. Jag har lätt för att öppna mig, det är få saker som är jobbiga och det mesta har jag redan kommit över. Man vill mest bara få det ur sig. Lite då och då.
Men så finns det de saker som bara inte kommer ut. När det väl behövs, då tar det stopp, fastnar, blir omöjligt att beskriva. Trots att just de sakerna borde komma ut, borde kunna beskrivas, måste sägas på rätt sätt. Ändå blir allt bara fel. Ibland är det värre att inte säga något alls, än att säga något som sårar (ja hur många gånger har jag inte sagt just de orden?). Men jag orkar inte. Jag vill bara att det ska gå över, att det ska lösa sig av sig själv, att jag ska sluta känna som jag gör. Jag kan inte säga, inte visa, inte få bort det som sitter fast. Klump.
Du vet det nog inte, men du har ersatt mig. Jag känner mig bortglömd.
Ni är så osmidiga, så glömska och egocentriska. Jag orkar inte bli besviken igen.
Du är för självständig för att jag ska känna mig behövd. Ibland undrar jag ändå om vi är för lika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar