Framtvingad lycka

Remus gick bra. Jag red bra. Det kändes ganska bra. Jag fick 62.7 %, ganska bra. Jag var glad. Pappa var glad. Remus såg nöjd ut.
Dessutom kom jag trea. Roligt.

"Du kunde ju iallafall ha sett lite glad ut"
Grattis. Tack tack.
Anklagelser.
Men du kunde iallafall ha sett lite glad ut på prisutdelningen. Visa att du är glad. Eller var det inte roligt att komma trea?
Hård min, du vänder och går ut.
Förlåt. Att jag inte ler tillräckligt stort. Förlåt över att jag inte hopps av glädje. Förlåt, jag är verkligen ledsen över att jag gör dig besviken.
Saken är den att jag INTE tycker om att vara med på en prisutdelning där alla kollar.
Jag vill inte se ut som en glad tioåring som vunnit sin första tävling. Herregud, detta är LB på en hemmatävling, inte Grand Prix! Det viktigaste är väl att jag var nöjd med ritten, inte att jag blev placerad?

Förstår du inte
att jag känner mig dålig
otillräcklig
när du inte ens blir nöjd över vilket ansiktsuttryck jag råkar ha
Är det inte upp till mig att välja om jag vill se ut som en lycklig tioåring
eller som en nöjd sjuttonåring som har större ambitioner än LB?

Kanske borde du tänka på hur ofta du inte ler, hur ofta du säger saker som får en att undra
om det kanske vore bättre för dig att jag aldrig mer kom hit?
Kanske bor du tänka på hur ofta du gör mig ledsen... Men tydligen är det inte samma sak.
Jag räknas inte