Misinterpreted Evolvement

Det är fascinerande det där, hur man tror att man har utvecklats, fastän man egentligen har stått still hela tiden. Man tänker tillbaka på situationer och saker man varit med om förr, och jämför med hur ens bild av sig själv har förändrats, och man tänker att man skulle hanterat saker på helt andra sätt idag. Man har ett mognare, vuxnare och lugnare sätt att förhålla sig till problem, tänker man. En situation behöver inte innebära kaos och femtioelva liter tårar, man kan bli ledsen idag men ändå kunna hantera det. Tänker man. Tror man. För det är den nya bilden man har av sig själv idag. Nu har man facit i hand, man vet hur resultatet blev, och man vet vad man hade kunnat göra annorlunda. Men, om sanningen ska fram, är det samma person som sitter här idag. Det är fortfarande svårt att säga sanningen. Det är fortfarande svårt att behärska sig. Det är fortfarande svårt att hålla tillbaka tårarna, att välja de rätta orden, att över huvud taget få ut någonting alls. Om sanningen ska fram gör jag fortfarande det jag alltid har gjort. Jag blundar. Jag skjuter fram sanningen. Jag gömmer mig igen. Gömmer mig, därför att jag inte kan ta konfrontationen.
Det är fortfarande jag som är barnet.

Sometimes I wonder
If I make you proud
If it makes you proud to see
That I'm just as damaged as you are