Jag har försökt sluta vara kär i dig. Om jag nu är det. Kallas det kärlek när hjärtat slår volter värre än en OS-gymnasist så fort du rör vid mig? Hmm kanske. Men det går inte. Du är inte alls min typ. Det tycker inte du heller... Men aja... Fan då!
Jag hatar att du skriver såna där textern, ungefär såna som jag skriver just nu. För varje gång jag läser dem så undrar jag om det är mig de handlar om. Och det gör de ju såklart inte. Även om jag inte vill tro det så har du ett liv som inte involverar mig. Faktiskt. Klart du har...
Jag tror inte att du tänker lika mycket på mig nu längre. Du har annat att göra. Bättre saker än att fundera över hurvida du är kär i tönten på anrda sidan Sverige. Jag vet inte ens om du bryr dig längre, lika lite som jag vill bry mig. Orkar du inte helelr mer nu? Det är jobbigt att fundera hela tiden, även då man inte vill fundera men tankarna ändå kommer insmygandes. Är det värt det? Jag vet fortfarande inte. Önskar att jag kunde prata med dig, men det går inte längre. Alla mina ord blir bara fel. Osynliga eller för synliga. Och du fattar ju ändå inget...
Jag saknar dig. Tror jag. Men inte som innan, inte lika kärleksfullt. Jag tror jag är arg på dig. Arg för att du visade fel, gav mig dåliga vinkar och fucking jävla piss information. Okej, du sa inte att du var kär i mig, att du inte hade slutat. Men det såg ut som att du fortfarande var kär i mig då. Det tyckte tillochmed de andra. Men jag fick än en gång uppleva, att ett ja kan bli ett nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar