Jag tror aldrig jag kommer glömma första gången dina ögon mötte mina. Inte för att det var något speciellt med händelsen i sig. Inte för att jag visste hur stor skillnaden "före och efter mötet med dig" skulle bli.
Nej, det var speciellt just för att du såg på mig. Du såg rakt igenom mig, och sen vände du bort blicken och lyfte lite på dina mörka ögonbryn.
Den bicken fick mig att känna mig så obetydlig, mindre än ett av tusen sandkorn på en ändlös strand.
Senare frågade jag dig vaför du gav mig en sådan förminskande blick, och du förstod då inte vad jag menade. Du förstår tydligen inte språket dina ögon talar.
Kära läsare, du får absolut inte tro att jag och "de talande ögonen" ogillade varandra på något vis, för så är absolut inte fallet. Tvärtom tycker vi mer om varandar än denna värld tål att se.
Du och Jag. Vi började tala först av alla. Vi blev vänner, närmast av alla. Du delade saker med mig, du fick känslor för mig, som ingen ännu vet om. Och det värsta av allt är att jag också fick känslor för dig.
Men de var tusen gånger starkare.
Det var då, för en månad och tjugosex dagar sedan, som jag träffade dig, en ängel. Inte för att du ser ut som en ängel, med dina svarta kläder, konstiga hattar och krokiga gång. Men för mig är du en ängel. Alla de känslor din röst får mig att känna, de kan endast och bara frammanas av någon med gudomliga krafter. Och det har du.
Jag trodde aldrig jag skulle sakna någon om jag saknar dig. Varje dag, hela tiden. En tomhet som växer sig större, gör mig snart till ett tomt hål.
Du gör mig glad bara du sitter bredvid mig. Det bästa jag vet är att få lyssna till dina andetag. Fast nackdelen är att jag själv glömmer att andas då, och det är ju inte så bra...
Första gången vi träffades är hursomhelst den bästa dagen i mitt liv. Det var dagen då din väg korsade min. Och jag tror att vi kommer följas åt på vägen ett tag nu.
För all framtid, om jag fick bestämma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar